“Rolf och jag flyttade till Östra Torn våren 1973, överlyckliga att vi äntligen hade fått hyra ett radhus på D-gården. De flesta av våra grannar studerade och hade barn. Jag var nyexaminerad engelsk och tysklärare och Rolf läste på sin doktorsexamen i partikelfysik.
Lekkamrater fanns det gott om för vår 3-åriga lilla flicka, Åsa, hon behövde bara gå ut på gården. Där fanns två killar i samma ålder att leka med, de hette Fabbe och Mikael. Inga problem med leksaker! De låg på gården för alla att leka med, gården var i stort sett “barnsäker”. När vår lille Uffe var tre år, så tyckte han och hans kompis Martin att det var dags att ge sig ut på äventyr med sina trehjulingar och utforska omgivningarna utanför D-gården. Stor uppståndelse, var är barnen? Alla ut och leta! Som tur var, så hittade vi till slut rymmarna långt borta vid en busshållplats. Kanske hade småpojkarna haft i sinnet att ta bussen ner på stan? Det blev aldrig uppklarat.
För att bege mig till lärarjobbet i Hässleholm fick jag stiga upp klockan sex på morgonen. Yrvaken tittade jag ut genom fönstret och fick se lille Mikael som då var fem år, låna en cykel som låg på gården. Han cyklade, trillade och upp igen. Envis som synden och till slut kunde han cykla!
Livet på D-gården var ljuvligt! Uteplats, saft och bulle, middag ute ibland med sina egna barn och ibland med grannens barn. På barnkalasen kunde det bli många barn! Fester hade vi grannar hos varandra och ute på gården. Kommer ihåg en kräftskiva som avslutades med bus! En grannfamilj var bortrest, då passade vi på att flytta på deras trappa, lägga kräftskal därunder och sedan återställa allt. Grannarna undrade länge var den hemska lukten kom ifrån, och ingen sa något förrän efter att par dagar.
En nyskild granne med son flyttade in bredvid oss. Sonen hette Fabbe och blev Åsas goda lekkamrat. De var jämnåriga och lekte ofta. Vi frågade vår granne, Christer, om han ville följa med på promenad. Det tyckte han gick bra så alla följde med till skogen. Rolfs syster följde också med. När Christer och Inga såg varandra sa det klick! “De blev ihop”! På den vägen är det än idag. Men när vi vaknade nästa morgon så såg Åsa Inga inne hos Fabbe! Det var ju konstigt! Hon skulle bo över hos oss och inte hos Christer och Fabbe.
1977 flyttade vi till Vinslöv utanför Hässleholm, när jag fick en tjänst där på Furutorpsskolan, det blev för svårt att fortsätta pendla.
Yvonne och Rolf Petersen, numera boende i Skärgårdsstaden, Åkersberga.”
Åsa och hennes vänner på gården i mitten på sjuttiotalet
Åsa och Yvonne på hundpromenad.