DJINGISBORNAS EGEN HISTORIA

(Återberättad av Inga Bonnevier, Djingisbo sedan 1971)

Året var 1971. Akademiska föreningen hade beslutat att utöka sitt bostadsbestånd med familjebostäder. Man bestämde att gatorna och bostadsområdet skulle ha namn efter studentspex eftersom det var ett studentområde. Således fick bostadsområdet heta Djingis Khan och gatorna Uardavägen och Iliongränden.

Området byggdes blixtsnabbt, husen anlände i moduler med tapeter och allt. En hel gård smälldes upp på en dag. Köken var små, men dispens för detta gavs eftersom studenter inte lagar lika mycket mat som andra …
Djingis låg utslängt på en leråker, inga av de omgivande bostäderna fanns. Enda möjliga skodon var gummistövlar.
Om man var intresserad av en bostad här så fick man bege sig till Olympen, Sparta, där det hölls en bostadstilldelning. Antal barn och antal terminer angav turordningen. Sedan blev man uppropad och fick gå fram och titta på vad som fanns kvar. Det var inte speciellt svårt att få en bostad här. Alla hus såg exakt likadana ut, med plasttak och plasthandtag överallt.

1972 ansågs Djingis Khan vara beläget mycket långt bort och posten bestämde att vårt område skulle vara ett Tjorvendistrikt, det vill säga att posten skulle köras ut med postbilen ”Tjorven”, en hög och knubbig bil. Alla postlådor placerades i en lång rad vid parkeringarna. Där delades posten och dagstidningarna ut. Det kunde inte Djingisborna tolerera! Postlådorna flyttades från parkeringarna till varje enskilt hus. Då vägrade posten dela ut! Vår post lagrades på postkontoret som då låg vid Dag Hammarskjölds väg.

Det fanns då ett tidningsbud som hette Lennart Ågren. Vi beslöt att anställa honom som brevbärare! Hyresbetalarföreningen förhandlade med AF bostäder och varje hyresgäst fick då lov att lägga på 6 kronor på hyran, vilket i princip alla gjorde. Dessa pengar skulle avlöna brevbäraren! Sagt och gjort, Lennart hämtade säckar med post och satt och sorterade i snickarboden vid C-gården. Posten delades ut och alla var nöjda och glada. När Lennart hade semester övertog boende på området sysslan.
Detta pågick under gott och väl ett år, sedan gav posten med sig och delade ut posten vid husen, vilket de gjort allt sedan dess. Lennart Ågren blev mäkta populär och för att hedra honom följdes han av spelmän under hela sin sista tur.

Hyresbetalarföreningen var aktiv på många sätt. En gång upptäcktes ett fel i hyressättningen. AF hade höjt hyran otillåtet mycket. Via hot om stämning gav AF med sig och alla fick återbetalt en dryg månadshyra. Dessa pengar levererades kontant till gillestugan, där Djingisborna stod i långa köer för att få sina pengar i näven.
Hyresbetalarföreningen försåg oss också med sociala aktiviteter. Det fanns t ex en pub som var öppen onsdagar, fredagar och söndagar. På fredagar var det alltid musik och dans, ibland med levande musik, onsdagar var det pilkastning och på söndagar hade vi nationella aftnar med mat(fransk, indisk o s v).

Vi köpte ägg i gamla byn och närmaste busshållplats låg vid Konsum, som då var en barack. Det bestämdes inom kommunen att vi skulle få en busshållplats i närheten och att gamla byn skulle stadsplaneläggas och nybyggas. Vi protesterade mot allt! Vi ville inte ha en busshållplats i närheten för att vi var rädda om våra barns säkerhet och vi ville inte ha en nybyggnad i gamla byn eftersom ”fjäderfä ej må hållas inom stadsplanelagt område”, våra ägginköp var hotade! Men allt detta blev verklighet och så här i efterhand kan man väl säga att det blev rätt OK, speciellt busshållplatsen!

Vi hade varje år en grisfest, precis som på charterresor. En helstekt gris serverades tillsammans med potatissallad ur hink. Grisen välsignades av på området boende präst och styckades av likaledes Djingisboende patolog. Detta var föregångaren till våra tiders Bananfest vilken inleddes på 80-talet.

Som ni vet så försvann leråkern och ersattes av grönska och HSB köpte området för 1 krona. AF bostäder var nämligen rejält trötta på våra högljudda krav, så de ville desperat bli av med detta aktiva område, därav reapriset.

Innan Vita Huset byggdes så fanns där en ungdomslokal (förutom puben). Där var öppet några kvällar i veckan, ungdomarna spelade pingis, tittade på videofilmer eller satt bara och fikade och snackade. Där fanns alltid minst en vuxen närvarande som hade bakat. Där såldes kaffe, läsk och godis förutom det hembakade. Lokalen var lite småruffig i stilen med skänkta möbler och textilier, med det var trivsamt och hade många besökare. Sedan byggdes vita huset och inriktningen blev lite annorlunda, mer som en gemensamhetslokal som går att hyra.

Husen målades, vi fick bygga ut, husen målades igen och det blev en andra utbyggnadsomgång. Områden växte upp runtomkring och det renoverades ytterligare. Därmed blev det det område som vi känner till idag. Trivsamma Djingis Khan!

 HISTORIEN OM DJINGIS

Djingisbon Bob Wissler har gjort fem filmer om Djingis Khans historia och du kan se dem på YouTube. Länk till YouTube.

BANANPARKEN

Bananparken har fått sitt namn av den bananformade vall som utgör parkens norra gräns. Namnet användes av de boende, men först den 19 augusti 1992 klubbade Byggnadsnämnden namnet, efter ett förslag från Thomas Schlyter.

Ser man den här bilden är det inte konstigt att Bananparken kallas just Bananparken.

Mer historia

Domkyrkans årsböcker
I Domkyrkans årsböcker från början av 1100-talet finns återgivet ett gåvobrev från den danske kungen Sven Estridsson (kung 1044–1074). Han skänkte ca l060–1070 hälften av jorden i (Östra) Torn till Lunds äldsta biskopskyrka. Kanske var det den jord där vårt område nu ligger. Efter hand kom Domkyrkan att äga all mark i Östra Torn. Kyrkan överlät brukandet av jorden till arrendebönder, som själva ägde sina boningshus och andra hus på tomten, men som betalade arrende i både pengar, säd, höns, ägg osv till kyrkan.

Arrendebönderna
Några större förändringar upplevde inte arrendebönderna (arrendeavgiften betalades t ex med samma belopp under flera århundraden) förrän omkring 1800 då en omfattande jordomflyttning gjordes i Skåne, enskiftet. Det innebar att de tidigare små åkerlapparna samlades ihop till större ägor. De bönder som hade ägor längst bort fick sina gårdar flyttade ut till de nya åkrarna.

Östra Torns by
Östra Torns by bestod av 18 gårdar 1814, varav 7 flyttades ut. Det är en ovanligt liten utflyttning jämfört med andra byar. Det har betytt att byn är en av de få byar i Skåne som fortfarande har bykärnans struktur intakt. Att byn aldrig haft en egen kyrka, har också bidragit till att den lämnats i fred. Byborna hänvisades till S:ta Maria kyrka inne i stan och begravningar skedde där på kyrkogården fram till 1816.

I början på 1800-talet levde ca 250 personer i byn tillsammans med sina hästar, kor, får, svin, höns och ankor. Där fanns skräddaren, skomakaren, snickaren och smeden. Fem år innan jag flyttade hit fanns endast 79 personer kvar i byn.

Djingis Khan övertar
Lunds kommun hade inte mer än köpt marken av Domkyrkan 1970 förrän de sålde en bit av den till Akademiska Föreningen. AF började bygga gårdarna G och H år 1971 och området fick namnet Djingis Khan efter ett studentspex. Djingis Khan hette egentligen Temutjin och tillhörde en förnäm släkt i Mongoliet. Efter sina erövringar som mongolhövding i början av 1200-talet, då han lade under sig stora landområden runt Mongoliet och delar av norra Kina, fick han titeln Djingis Khan, som betyder den allra störste härskaren.

Den allra störste härskaren
Djingis betyder den allra störste och Khan är härskaren. Vi som bor på Djingis Khan-området trampar alltså mark som i nära tusen år varit domkyrkojord och vi bor på den allra störste härskarens område. Våra små barn vistas på den allra störste härskarens dagis.

Vill du veta mer om Östra Torns by finns Sven B Eks studie ”Östra Torn-etnologisk bystudie” från 1968.

© Ingegerd Wedin (1995) – från den allra störste härskarens område.