Jag flyttade hit en höstdag 1974.
Terminens första steg skulle ske på ett nytt boställe. För mig var det första gången jag skulle ta in på något enskilt, sista tiderna hade jag bott på olika kollektiv. Några veckor innan hade jag varit här med min dåvarande flickvän och hälsat på några vänner. Området fängslade mig, dock tyckte jag synd om de som bodde här, eftersom det kändes som ett cyklande utan slut för att kunna komma fram. Bara två veckor efter det att vi flyttat hit hängde vi med på en utflykt till Skånes Djurpark som några i området hade ordnat. Sådana utflykter blev lite av en tradition, vi var på många ställen: skogar, sjöar, jag minns även att vi en gång åkte med till en teaterföreställning i Landskrona.
Från första början gillade jag gårdarna, jag kallade dem de inre och de yttre gårdarna. Med en liten dos av inbillning påminde de mig om de gårdar som vi kallar ”patios” i den latinamerikanska traditionen. Istället för blomkrukor och fontäner i mitten fanns här sandlådor och gungor. Unga par med småbarn ersatte färg och fåglar. Nästan ingen använde gardiner för sina köksfönster, så de flesta vuxna ansiktena blev mer och mer bekanta för varandra. I det jag kallade de yttre gårdarna stack några smala pinnar upp, som senare blev unga träd, och under en period lummiga bakgårdar. På senare tid har gårdarna blivit mer olika från varandra, med sina egna signaturer. På den tiden såg alla gårdar precis likadana ut, alla hus likadana, med naturfärgad träpanel. Vem som helst kunde lätt bli vilse bland de asfalterade gångarna. För mig var det, och är fortfarande, ett virrvarr av krumelurgränder: lemniskator i en kedja. I början satt vi vuxna på huk vid sandlådorna och dess kanter för att kunna samtala eller vara med våra ungar.
På den tiden fanns varken sms eller liknande, men gårdens inre prat fungerade lika snabbt och effektivt. En dag kom en granne glädjeropande och berättade att de rev en byggnad på Clemenstorget, och att där fanns mycket gott virke att bara hämta. Vi åkte dit i karavan: i Monikas Volvo duett fick det plats en del tjocka långa brädor, i andra bilar lite till vi tyckte att vi behövde. Dagarna därpå var grannarna sysselsatta med att såga och spika det som blev ett långbord plus någon bänk. Efter det kunde vi börja dricka kaffe mitt på gården på morgonen, och lösa DN:s schackgåtor under dagen. Många år har gått sedan dess. Bänkarna har bytts ut. Det långa bordet stå kvar.
Både de inre och de yttre gårdarna förändrades med tiden: växtligheterna frodades, grannskapet ändrade konstellationer allteftersom boenden flyttade. Även vi, Djingisfolk ändrade status: från att vara studenthyresgäster blev vi medlemmar i en bostadsrättsförening. Varje ny granne som kom eller var och en som gick, liksom varje familj, tog med sig något och lämnade ett spår av något vissa kallar för Djingis-anda. Jag vill inte inkapsla sådan anda ännu. Den första utflykten gården gjorde så fort vi fick pengar av Föreningen var att åka och köpa fruktträd och vinbärsbuskar. Vi köpte ett antal gemensamma äppelträd, några hushåll köpte även något ”privat” träd att ha på den egna fram- eller baksidan.
Minns inte riktig när Vita huset kom på plats. Det jag minns är att undertill, då som nu, finns områdets tvättstuga. Jag bokade tiden varje onsdag kväll, då var det Pubkväll, och medan maskinerna snurrade i virvel passade jag på att bekanta mig med grannskapen bortom gården. Enstaka ”utlänningar” drog sig också dit. Efter en tid började jag hänga med och spela basket i någon skolas idrottshall. Den tidens vokabulär saknade de termer numera gängse i vårt allmänna språk, så jag fick aldrig tillfälle att uppleva mig som vare sig invandrare eller något liknande begrepp som numera florerar fritt. Gudarna vet vad det hade blivit av mig och min familj om jag hade hamnat i något annat bostadsområde. Tiderna var annorlunda, jag vet, dock bidrog området ordentligt till den omfamning jag påbörjade gentemot ett nytt språk, nytt kontaktnät, nya sociala koder, nytt land och ett nytt livs hantering.
Jag är övertygad om att jag fick ta del av livet på ett handfast sätt när jag började bo på Djingis: gårdarna kryllade och kryllar av katter och barn och barnleksaker här och var. Katterna pöser. Barnen tar sina första steg eller ger sin hand till vuxna medan de resonerar eller frågar. Mina barn tog också sina första steg här på Djingis, och drog sina första summeringar.
Året 1974 fanns ”lilla bananen” och ”Stora bananen” Den lilla gav plats åt Djingisförskolan, den stora blev skådeplats till en händelserik historia: 1976 blev det Grisfesten, efter och under käket talade folk gemytligt vid den soliga gräsmattan. Sedan kom någon med ett dragspel och vi dansade. Det var bara början; sedan kom en kontinuerlig glödande ström med draktillverkning och andra flygkonster där flera gårdar deltog. Det vore omöjligt att tala om de bidrag som blev ett vackert knippe: nämligen skärpa, glädje och fantasi som 1981 utformade Djingis första Bananfest. Djingis egen kulturhändelse, vars karakterisering, upplevelser och utveckling inte ryms plats i den här texten. Jag vill endast påpeka att här speglar sig en ordentlig dos av den så kallade Djingis geist. Områdets karisma med potential att locka till sig unga konstnärer och entusiastiska amatörer med driv. Även förmåga att samordna det spontana med det rimliga. Det blev någon gång ett uppehåll på flera år av den årliga festivalen. Småbarn blev ungdomar; de hade varit med i famnen på föräldrarna och ville sedan återuppväcka deras fest. De hade Djingis geist bokstavligen i blodet. De lyckades med samma bedrift och lite till.
Parallellt, före, under och efter de stora tillställningarna har det funnits många andra, av olika storlek, med samma gemytliga prägel. Nämner allra hastigast endast en handfull: Cabaret febril och andra evenemang på vitahuset, fotbollsturneringar, midsommarfiranden och firandet av Valborgsmässoafton. Midnattskören, ledstjärnan, som sjunger på gårdarna, bananen och många andra städer och länder världen runt. Vart och ett av dem gör anspråk på och förtjänar egen text.
Då och då undrar jag varför jag trivs bättre här än annorstädes. Jag har trivts här i många år med allt vad det innebär. Klart att jag gillar trähus, men sådana här bostäder kan finnas andra och bättre. Jag uppskattar mest området med gårdar som liknar lemninskator som jag skrev i början. Redan i första början fanns det grannar, bekanta och vänner, och de fanns, och finns, inom räckhåll. Naturligtvis använder jag mig nu för tiden av virtuella kontakter, dock föredrar jag alltid de personliga.
De spinkiga pinnar på området jag betraktade hösten 1974 gick att urskilja några år efter som stolta gråtande pilar – ”Sauces llorones” heter de på spanska. När jag ser på dem i skrivande stund, påminner de mig om liknande träd som växte ute på den platta slätten hemma i Mexiko på väg till min mammas by. Där växte de på en hög platå omringad av samma typ av gångar. Med det menar jag gemenskapen som bildats av vulkaner och gränsen mellan en sötvattensjö och saltvatten. Sjöarna torrlades efter spanska erövringen. De gråtande pilar jag nu ser utanför växer på ett slätt av baltisk lera. Vulkanisk aska som istiderna formade för miljontals år sedan. Det förvånar mig alltid att söka och finna sammanhanget i det oberäkneliga. Känslan att vara en del av sammanhanget bidrar till livet i nuet, avståndet på 10 tusen kilometer till trots.
Antonio
I: 76
