Jag och min sambo flyttade till F-gården våren 1986. Fyra år senare föddes vår dotter Andrea och två år efter det kom Antonia. Vårt tredje barn, William, föddes 1998.Det var en babyboom i början på 90-talet, i Sverige och på F-gården. Som mest var där, om jag minns rätt, fem barn som var födda 1990. Några till föddes under åren som följde.
På gården fanns också den fina irländska settern Penny och den vita katten Sofus, som båda hörde hemma hos Anne och Evy. När en grannfamilj började fundera på att skaffa hund, fick de prova med att ha Penny hos sig ibland. Penny tycktes gilla sitt dubbla boende och började spontant gå och hälsa på hos grannarna. Glädjen var ömsesidig och Penny fick sedan tillbringa sina sommarlov med grannarna på deras lantställe.
När Sofus dog blev han begravd i rabatten utanför sina ägares hus. Antonia och grannflickan Anna tog dödsfallet hårt. Under en period gick de varje kväll tillsammans över gården, för att besöka Sofus grav innan de gick och lade sig. När de närmade sig graven gick de på led, för att högtidligt niga för den avlidna katten och sedan gå tillbaka i procession.
Anna och Antonia var nitiska djurräddare, där jag sedan fick åta mig uppgiften att föra de omhändertagna djuren till platser där de kunde få bättre vård. En gång hittade de en kråkunge, som döptes till Håkan Kråkan och som genast var förunderligt tam. När han hade bott ett tag i vårt kök körde jag honom till fågelskyddet i Spillepengen, där vi möttes av bannor för att vi tagit in en vild fågelunge.
En annan gång var det en igelkottsunge som hade verkat vara alldeles föräldralös och olycklig. Där letade jag rätt på en man i Skurup som tog hand om skadade djur. Det blev en lång och sen kvällsutflykt som slutade i ett radhus, där vi togs emot av en äldre man som strök över ungens rygg med sitt knotiga finger och kallade den ”lilla kotten”. Vi fick titta på den skyddsling han också hade i hemmet hos sig just då, en ekorrunge som fanns i en bur i badrummet. De djur som mannen fick hem flyttades sedan till något uppsamlingsställe som drevs av en förening.
När det var många små barn på gården blev det, som det brukar på Djingis, också mycket gemensamt utomhusliv. Både med fester och med allmänt fixande. På F-gården rev vi upp asfalten, planterade gräs och byggde en klätterställning, vårt fina blå torn. När det revs ett antal år senare stod min son i fönstret på andra våningen och såg sorgset på. Det var ju hans hus de tog.
En gårdsfest hölls någon gång mot slutet av 90-talet för att fira att det hade varit skolavslutning. Det var en fin kväll och när det var dags att lägga barnen ville vi vuxna sitta kvar ett tag till.
Det måste ha varit någon av ungarna som först kom med idén, att de kunde sova utomhus. Fler barn nappade men några av dem kände att det skulle vara läskigt att göra det utan att ha några vuxna med. Tanken spred sig och vi var flera föräldrar som gick med på att tillbringa natten på gården.
Vi drog ut madrasser och sängkläder. Inget var ju planerat så vi lade dem direkt på gräsmattan. Barnen fick lägga sig först och när det var dags för oss vuxna att runda av, så lade också vi oss att sova på gården under bar himmel.
Jag vaknade tidigt. Det var försommar och redan ljust ute. Jag låg på min madrass, omgiven av sovande vuxna och barn, när jag såg en granne som kom ut från sin lägenhet. Grannen, som inte var med under slutet av festen, gick för att hämta sin tidning. Hon såg yrvaken ut och var på väg mot brevlådan, när hon plötsligt tvärstannade och såg ut över gården.
Jag vet inte vilka tankar som gick genom hennes huvud då. Men minspelet glömmer jag inte. Det började med chock, för att sedan klarna.
Jenny
Lekande barn på F-gården på nittiotalet