Tio år på Djingis Khan
Vi minns skriken från Bananbacken, hur vi skyndade oss att få på ungarna overallerna över pyjamasarna och hur vi sprang till förrådet för att hämta pulkorna. Sedan mot Bananbacken. Nu var det bråttom. Det var ju läggdags, men snön kunde ju vara borta i morgon och sedan inte komma igen förrän nästa år. Vi åkte tillsammans med alla andra i backen tills all snö var borta. Då gick vi in och la oss. Det var hårda tider men också väldigt roliga. Tur att vi bodde precis vid Bananbacken så att vi inte missade möjligheten att njuta av dessa vinterkvällar.
B-gården var nog så nära man komma ett paradis för både barn och vuxna. Frågar man de idag vuxna barnen, håller de med. När vi flyttade in på Djingis Khan 1987 med våra tre barn, Fredrik 6, Ulrika 4 och Olle 1,5 år, (ytterligare två barn skulle födas in i familjen några år senare, Jakob och Annika) i en mitt-femma på B-gården med utsikt mot Bananbacken, så visste vi snart att vi kommit rätt. Både barnen och vi fick snart nya kompisar, som i många fall fortfarande är våra vänner. Då fanns det 14 barnfamiljer på gården. Förskolebarnen var i majoritet. Om vi räknat rätt fanns det 22 förskolebarn och 2-3 äldre barn (några år senare hade det tillkommit ytterligare 10-12 barn, infödda sådana). Att det var många ungar hördes, inte minst när barnen for omkring på sina Bobby cars, runt, runt på gården.
Men vi vuxna kunde också höras. Jag tänker på festerna på gården, när ungarna var lagda för kvällen och vi vuxna satt kvar och njöt av både whiskey och ljumma sensommarkvällar eller krispiga vårdito och bl.a. planerade för Bananfesten. Vem var det som kom på att vi skulle klä ut oss till fransoser och spela upp franska revolutionen? Var det Stefan Early? Hur som helst var det en genial idé som alla gick in för med hull och hår. När den stora dagen kom för vårt framträdande syntes i B-gårdens revolutionståg barn och vuxna iförda tidstypiska och fransktypiska utstyrslar och attribut sjungande Marseljäsen för fulla halsar. Vi avslutade med att i vår giljotin halshugga gårdens Pia Berg. För denna bragd, alltså för våra framträdanden, för(f)ärades vi förstapris på Djingis Khans bananfest. Den prestationen levde vi länge på och blev nog lite (för) malliga, då vi inte lyckades återupprepa segern. Kanske på grund av för många barn (hade vi kanske rekord i antalet gårdsbarn vid den här tiden?), eller att andra gårdar förstod var ribban skulle läggas och blev bättre än vi, alternativt att detta var enda gången vi hade en tävling gårdar emellan. Kommer alltså inte ihåg hur det var med detta.
Bananfesten bestod dock ännu ett tag och gladde oss varje vår när den ägde rum, med aktiviteter för alla åldrar. Vem minns inte den fina segelkarusellen som barnen kunde lifta med och den gången när vi fick avnjuta ett par som dansade en sensuell Lambada. Kanske var det då som vår kanadensiska vän som vi mötte i Australien var där. När vi skulle beskriva var vi bodde i Lund sken han upp och nämnde till vår förtjusning ”the Banana Festival”. Med andra ord, bananfesten är internationellt känd, även i Kanada och Australien.
Även om livet mycket kretsade kring vad som hände i närområdet (B-gården och bananbacken) hade vår familj också mycket utbyte med människor från andra gårdar, t.ex. på Q-gården där Qulpåsen låg, den föräldrakooperativa förskolan där fyra av våra barn har tillbringat vardagarna tillsammans med bl.a. de fantastiska pedagogerna Lena, Dan och Britta och den förträffliga kocken Martin. Därtill kan läggas alla trevliga föräldrar till Qulpåsebarnen som liksom vi, då och då tjänstgjorde på förskolan. Det var med stor sorg vi var tvungna att lägga ner verksamheten 1997. ”Fria” förskolor var inte så populära på den tiden.
Arkitekterna till Djingis Khan, Kjell Aage Nilson och Claes Persson, hade som mål att göra ett bostadsområde där de sociala kontakterna skulle vara lätta att ta. Utifrån våra erfarenheter kan vi inte annat än säga att de genom de täta gårdarna verkligen lyckades åstadkomma detta. Vi bodde inte i Lunds ”fina” stadsdel, men i den bästa, speciellt för en familj med många barn, där ansvaret för dem, generellt sett flyttades ut till gårdens gemensamma ytor. En period hade vi t.o.m. gemensamt fritids då vi föräldrar turades om att ta emot skolbarnen på eftermiddagarna.
Lägenheterna har sina framsidor mot gården. Till exempel har köket ett stort fönster som vetter mot gården. Därmed gick det bra att ha överblick över vad barnen gjorde, (så länge de stannade på gården), genom köksfönstret. Man kunde laga mat och passa barn samtidigt. Andra saker som underlättade för en barnfamilj var närbutiken som tog in allt man behövde och en fantastisk tvättstuga där veckans tvätt klarades av på två timmar. Roligast var dock att få vara med och sjunga i den föräldraanpassade Midnattskören.
Från tiden som barnfamilj har vi starka och positiva minnen från Djingis Khan som vi bär med oss i våra hjärtan. Att Djingis Khan har fått högre status idag än det var när vi bodde där kan vara ett bevis på att detta bostadsområde har vuxit i popularitet, fler förstår dess värde. Men den informationen borde också nå kommunpolitiker och arkitekter av idag, att detta är ett bra exempel på hur mycket arkitekturen kan spela in för att bygga ett bostadsområde med många fler mänskliga värden än det som kommer ut av dagens bostadskomplex där förtätning i dess negativa betydelse verkar vara det som gäller till varje pris.
Fiskebäckskil den 10 april 2022 Mie Ståhl & Sven Engström
Glada barn i poolen på B-gården
Tre Damer på B-gården – Marianne, Diana och Maggan