“Jag flyttade till Djingis år 1998 som nioåring och fick snabbt kompisar kors och tvärs över området. Tre av dem tillhör idag mina närmaste vänner, Anja, Alicia och Annika. Vi var ett gäng på fem tjejer som spenderade nästan all fritid ihop och munnarna gick i ett. Till våra timslånga diskussioner fanns allt som oftast en kopp te med smörgåsar eller nygräddade pannkakor med jordgubbssylt och vaniljglass. Träsmak i rumpan blev standard, då vi främst valde att sitta i varandras kök. Att umgås var ingen konst tack vare hur nära allt var på området. Att springa hem mitt i natten var aldrig läskigt, man var ju hemma på en minut!
Om somrarna pallade vi bär och frukt, tältade på M-gårdens baksida som vetter mot Bananen, spelade fotboll på grusplanen och hoppade studsmatta i timmar (sov även på studsmattan tills morgonens dagg gjorde sig påmind). Vi cyklade runt i Lund och letade efter saker att göra, vilket ofta resulterade i att vi antingen köpte en falafel vid Botulfsplatsen eller alldeles för dyr kulglass på Glasskulturen. Ibland cyklade vi till Lomma, Billebjär eller Källby för att bada. Ofta låg vi på någons baksida i gräset för att sola (oftast min på H-gården som hade flest soltimmar) och lyssnade på musik, läste böcker och skvallertidningar (när diskussionerna inte gick varma det vill säga). Vi besökte Bananfesten och kände oss stolta över Timbuktu och ett år gjorde jag även entré som clown på Banancirkusen med kompisen Karin och hundarna Nanna och Freja. Sent på natten efter vissa fester på området drack vi upp de vuxnas kvarlämnade ölslattar. Vi gick på en rad olika aktiviteter i Vita Huset, gick på fester i andra ”exotiska” delar av Lund samt erfor att Djingis verkligen ligger högst upp när cykelfärderna hem skulle avklaras. Det var typiskt bekymmerslösa dagar som bara barn/ungdomar kan ha i ett tryggt område.
Trots mina fina barndomsminnen och känslan av total trygghet i området så tänkte jag aldrig att jag skulle flytta tillbaka som vuxen. Väl utflyttad som 19åring var jag färdig med Djingis, ja nästan med Lund till och med! Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna tänka mig att bo på Djingis igen. Aldrig i livet. Men efter att ha sett andra delar av världen och bott i andra städer, blev det ändå så att jag våren 2020 skrev på papprena för ett Djingishus. Vad hände?
Jo jag blev mamma. Vi bodde i Malmö och jag började fundera på vilken slags uppväxt jag ville att min dotter skulle få. Hur och när hon skulle kunna bli självständig och kunna röra sig fritt bland kompisars hem. Hur jag skulle känna mig trygg med att hon kunde ta sig från punkt A till punkt B utan oro. Att hon skulle växa upp med de fina och nödvändiga värderingar och ideal som jag anser att Djingis har och lär områdets barn. Och jag önskade att hon skulle få uppleva samma sorts magi som jag fick uppleva under uppväxten på Djingis. Så med ens blev det en självklarhet; vi skulle flytta till Djingis (och därmed antog jag utmaningen att om några år ständigt städa upp alla kvarlämnade ölslattar på Bananens olika festligheter).
Nina Hammerdahl
Barnledig keramiker, numera B-gården.”
Nina och Karin tillsammans med Magnus Nylander i ett clownnummer på Banancirkusen. Året var 2001, då Bananfesten återupptogs efter ett antal års paus.