“Upprop!Fick ett brev på posten från AF om att delta i upprop. Upprop, vad var det? Lät spännande. Året var 1978, och vi hade ansökt om att hyra en lägenhet hos AF. Vi var ett par med två små döttrar.
I biosalen på Sparta satt ungefär tjugo till trettio personer utspridda i salen. Atmosfären var spänd. Två killar satt bakom mig. ”Det är fjärde månaden i rad som jag kommer på upprop och har ännu inte fått utdelad lägenhet”, sa den ene killen till sin vän med darrande röst. ”Ja det är för jävligt”, svarade den andre.
Var och en av deltagarna hade fått en nummerlapp. Två representanter från AF satt uppe på scenen och drog nummer från en skokartong. Uppropet hade börjat. Känslan var spänd – liknade en blandning av avrättning och bingo. Den ena av AF representanterna drog upp numren ur lådan och räckte till den andra som läste upp numret på lappen. Någon i salen hade träff och räckte upp handen. Han hade tur – fick utdelat lägenhet från och med nästa månad. Flera nummer lästes upp och flera händer i luften. Endast tre nummer var kvar i lådan. Det var tydligen inte min dag tänkte jag. Skulle nog behöva vänta ännu ett tag.
”Nästa nummer är 354! Är den någon i salen med det numret?”. Jag trodde knappt mina öron – det var mitt nummer. Bingo! ”Jaa!” skrek jag – alldeles för högt, och alla tittade på mig. Upproparen: ”Gratulerar du har fått utdelat lägenhet D91 på Djingis Khan. Det ligger på Östra torn i utkanten av Lund”. ”Hoppas du hittar dit” la han till.
Vit duk i taket
Taket i vardagsrummet var täckt med en tunn vit duk, knappt 1 mm tjock. Duken var lös från själva takytan och vajade vid luftdraget när fönster öppnades och gick i böljor när ytterdörren öppnades. Det var en tunn plast-segelduk som hade sträckts under takytan över hela vardagsrummet.
En granne hade fått mus i lägenheten. Musen hade hamnat under takytan men ovanpå den vita duken. Man kunde se spåren underifrån när musen trampade ovanpå den vita tunna plastduken. De bjöd in sina grannfamiljer för att beskåda musens fötter trampa ovanpå duken. Barnen kunde verkligen uppskatta skådespelet.
En pessimistisk granne påstod att det var livsfarligt att ha en sådan lös plastduk i taket. Det skulle inte behövas höga temperaturer för att plasten skulle smälta, läcka ner på golvet och ge ifrån sig farliga gaser. En annan av grannarna var inte lika bekymrad. Sa att det inte spelade så stor roll. ”De här husen är bara provisoriska. De kommer att rivas inom några år. Och nya och modernare byggas i stället”.
Våren kom och det regnade som aldrig förr. Taket läckte. Då märkte jag det. – Det hade bildats en vattenpöl ovan på den vita plastduken. Duken drogs ned i mitten av vardagsrummet under tyngden av vattnet. Jag undrade hur mycket den tunna duken skulle tåla innan den skulle ge sig och vattnet forsa ned på golvet. Jag diskuterade saken med min granne som hade haft cirkus-musen ovanpå sin plastduk. Han påstod att jag inte skulle bekymra mig. Detta var väldigt vanligt i andra lägenheter. Han visade hur man skulle göra: Hämtade en nål. Stack hål där vattensamlingen låg ovanpå plastduken. Satte en hink under. Vattenstrålen från hålet i takduken hamnade mitt i hinken. Problemet var löst för all framtid… Hinken under när det regnade – och alla var glada.
Något år senare byttes alla takdukar ut mot en mer modernare variant. Men minnen lever kvar.
Katten och kycklingen
Jag hade alltid grillad kyckling till lunch på söndagar. Det var underbart. Det var sommar och sol. Barnen lekte ute på gården och några föräldrar satt och solade medan barnen byggde hus, båtar och tårtor i sandlådan. Kycklingen hade lyckats ovanligt bra den här gången – nya kryddor och sojasås. Det var toppen.
Döttrarna var ivriga att gå ut och leka. Hade nästan inte tid för maten. Nästan halva kycklingen var kvar när de fick gå ut igen och fortsätta med sin lek. De skyndade ut. Dags för mig att städa undan. Jag öppnade köksfönstret på vid gavel. La ifrån mig resten av kycklingen på diskbänken. Vände mig om och skulle torka av matbordet. Hörde rassel bakom mig. Vad var detta?! Jag vände mig om. Där stod en grå ful katt på diskbänken och tittade mig rätt in i ögonen. Den hade hoppat in genom det öppna fönstret. Vi stod absolut stilla båda två, jag och den fula katten. Vi stirrade på varandra som i en stirrtävling. Blixtsnabbt satte katten tänderna i det som var kvar av den saftiga grillade kycklingen på bänken och dök som en simhoppare ut genom fönstret med kycklingen i käften. Kattjävel! Den skulle inte få nöjet att snaska i sig min exotiska söndagsmat.
Jag kastade ifrån mig det som jag hade i händerna. Slog upp dörren, rusade ut i hög fart. Hoppade i ett steg ner för trappan. Såg i svansen på kattjäveln när den svängde och sprang ut av gården fortfarande med kycklingen i käften. Sprang nästan på småbarnsmamman som lekte med sina barn. Allas ögon var på mig. När jag kom ut på cykelstigen upptäckte jag att jag hade på mig inneskorna. Jag slängde av mig de och fortsatte barfota. Kände ingenting i min ivrighet att hinna ifatt katten med min söndagsmat i käften. Den försökte gömma sig under buskarna. Jag slängde mig in i busken. Rev mig blodig på händer och ansikte. Kattskrället kom undan i sista sekund. Jagandet fortsatte. Ungdomar som sparkade boll vid Bananbacken stannade. ”Titta på gubben som jagar katten med kycklingen”, sa någon. De gapskrattade. Vi for genom M gården och ut mot Iliongrändens parkeringsplats på andra änden av bostadsområdet. Då gav han upp – orkade inte släpa med sig bytet. Jag knöt näven i segertecken och tog upp kycklingresterna. Slängde den i nästa soptunna, skitig, blodig och barfota. Segeryra har sällan varit större.”
Emil flyttade slutligen från Djingis tillsammans med Hallveig 1987. De reste tillbaka till Island, och bor numera i Reykjavik.
Här leker Ir och Hulda i solskenet på trappan.
En vinter med rekordsnö, det var i slutet av år 1979.