Jag bodde 7 år som barn med mina föräldrar och min storebror på Illiongränden på L-gården.
Jag var 7 år när vi flyttade därifrån till Linköping.
Jag har starka minnen från tiden i området. Det anordnades gårdsfester o alla träffades på kvällen en gång i månaden eller mer med knytkalas. Jag var lilla lillan då jag var en av de minsta på gården. Mina bästa vänner träffade jag där. Det var tre syskon från Argentina, två andra tjejer, samt min granne Elin som blev min bästa vän. Idag är jag 42 o har egen familj. Men jag kan ändå känna en saknad på livet vi levde där… gemenskapen.
Vi hade bananfest på bananbacken. Det såldes frysta bananglassar rullade i choklad, det var cirkus och framträdande där alla som ville fick medverka i området. Detta skedde på sommaren en gång om året.
Jag gick på förskolan Djingis Kahn. Jag hade även en barnflicka så jag var inte alltid på förskolan.
Vi hade många picknickar och jag minns att mina föräldrar o min bror oftast var glada.
En dag när jag kom hem från förskolan var huset tömt och jag skulle hoppa in i bilen med min bror. Jag var 7 år o fattade ingenting. Jag minns att jag var glad men förstod inte varför alla var så ledsna när de vinkade mot bilen. Jag satt i baksätet o tittade bakåt. Vi skulle flytta. Jag kan fortfarande känna en saknad. Våga berätta för barnen vad som ska ske är mitt tips. Skydda dem inte för förändringarna som ska komma. I mitt fall så känns det som ett tomrum… en saknad fortfarande…
Jag bor idag i Sundsvall med man o 6 barn. Min bror Joakim är född 76 och bor o jobbar i GBG med 2 barn. Mina föräldrar bor i Tranås i Småland.
Hälsningar från Ulrika Öhman, tidigare Ulrika Svensson, numera boende i Sundsvall
Elin och Ulrika på Bananfesten 1984, eller kan det möjligtvis vara 1985?
Barnen leker på L-gården – Sandlådan och det klassiska triangelhuset i trä fanns på varje gård.
Nära vänner
Ulrika i modern tid, på besök i Tranås hos morföräldrarna Ingolf och Anna tillsammans med sina barn.